Fru Arvidsson , en mammas dagbok

Överallt i media kan vi läsa, se och höra om egentiden vi vuxna ska ha. Speciellt en vuxen som också är förälder. Jag har rätt till min egna egentid. Punkt. Och visst är det viktigt med egentid, speciellt som par. Jag kan bara tala för mig själv och den sitsen jag sitter i med alla förutsättningar och tankar kring oss. 

 

Innan vi skaffade barn så var vi med varandra mest hela tiden. Mycket berodde på att våra arbeten inte såg ut då som de gör idag. Det var en positiv sak eftersom vi hade möjligheten att vara bara vi. När vi träffades så tappade man mycket vänner och bekanta eftersom man valde att inte leva det livet man gjorde innan. De vänner som är kvar är såklart de riktiga vännerna och resten var överflöd. Men det är inte riktigt det jag ska skriva om. I september 2011 kom lilla Caspian i raketfart och det var jordens omställning. Hur gör man nu? Varför får man inte med en produktbeskrivning vid förlossningen? Jag ser givetvis inte mina barn som en produkt för er som hinner tänka den tanken, men ni kanske förstår vad jag tänker. 

 

Men i alla fall. Han kom och helt plötsligt var vi inte bara vi, utan det fanns en liten skrikande knodd med i familjen. Den där lilla skrikande knodden kom att ta all tid, fokus och alla känslorna stormade kring honom. Vi som par hamnade väldigt fort i bakgrunden, vilket såklart är naturligt och självklart. Lilla C fick kolik som 2 veckor gammal och sov borta första gången vid ca 3,5 månaders ålder, enbart för att vi höll på att gå under. Inte sov vi på natten heller utan bara låg och tänkte på vad han gjorde, hur han var och om han var glad/ledsen etc. Så fort vi vaknade sprang vi och hämtade honom. Därefter har C sovit borta 2-3 gånger under sin uppväxt. 2 gånger för att vi har firat årsdag och bröllopsdag. Lilla Ludwig sov även han borta för första gången i mars i år, när vi firade 1årig bröllopsdag. 

 

Nu är jag inget större fan av att lämna bort barnen för natten, men någon gång ibland, kanske 2 gånger om året (?) skulle nog inte kännas överdrivet för varken de eller oss. Men så blir det inte. Det behöver ju inte röra sig om lämnande för natten heller, men däremot någon som kan vara med barnen under dagen/kvällen när vi är just bara vi. Men det händer inte och varje gång det ska bli så, så dyker något annat upp. Så vår egentid är obefintlig. Det är givetvis tråkigt eftersom jag är bombsäker på att man bör vårda sin relation som par för att inte tappa bort varandra under barnens uppväxt. 

 

På kvällarna sitter vi som två zombies i soffan efter dagens alla aktiviteter och tankar närhet. Otroligt välbehövligt. Men givetvis är barnen nummer ett. Alltid och kommer alltid vara. Men däremot om man i sin partnerroll inte är tillfreds så tror jag du saknar något. Det där något är förmodligen närheten, uppmärksamheten och bekräftelsen som man som partner ger varandra. Saknar du det så tror jag även att man blir ensam i sig själv eftersom man inte känner sig komplett. Får det sedan fortsätta under många år så är förmodligen risken för att man tappar varandra efter vägen mycket större. 

 

Något vi har blivit bättre på är att ge varandra egentid för sig själv. J har träningen och jag har börjat komma iväg till vänner och göra saker för mig själv. Det gynnar mig själv väldigt mycket att få varva ner och bara vara jag ibland med. Men fortfarande saknar jag min underbara man. Han jag gifte mig med för att leva tillsammans med tills vi dör och all tid därefter. Men våra barn blir väl vuxna de med någon gång och flyttar hemifrån. Då om inte annat ska jag bannemig ha egentid med mannen min.