Man tager vad man haver
Jag har aldrig haft hundra fokus på mig själv. Eller jo det har jag väl, men inte när det gäller att prioritera pengar på mig själv i exempelvis klädväg. Innan barnen hade vi allt mellan 1-5 hästar åt gången och allt gick till dom. Johan måste ha trott att jag var galen när han ifrågasatte om det verkligen var värt att lägga v a r e n d a krona på hästarna varje månad och jag svarade att så länge de har allt de behöver så kan jag svälta. Helt galet som ni hör och kanske en smula överdrivet. Givetvis var det inte riktigt så illa, men ett gäng hästar kostar mycket att underhålla och jag har inte vart miljonär hitills i mitt liv.
Nu när det inte finns några hästar i bilden så skapar man sig andra utgifter. Som att skaffa barn och bil. Vet inte riktigt vilket som är dyrast av de två punkterna eftersom biljäkeln går sönder mest hela tiden. Något som håller i sig är den dåliga prioriteringen på sig själv. Både när det gäller mig och den andra vuxna i hushållet. Varför köpa jeans till sig själv när det är roliga att handla barnkläder?
En annan sak jag tänkt på är hur man ser på vad sakerna är värda. Ex.
-Åh titta vilket fint vintertäcke till hästen! Det är rea och kostar bara 1500kr.
-Nu har jag fyndat jackor till barnen Älskling! De kostade bara 1200kr ihop.
Eller när man berättar att man beställt två nya träns med bett som passar blivande hästen och mannen min ser konstig ut och frågar om jag sålt några av de andra 20 jag redan har. -Nej, men det är ju bra att ha." Dessa hade dessutom annorlunda spännen " Eller vad det nu kan tänkas vara..
-Åh titta vilket fint vintertäcke till hästen! Det är rea och kostar bara 1500kr.
-Nu har jag fyndat jackor till barnen Älskling! De kostade bara 1200kr ihop.
Eller när man berättar att man beställt två nya träns med bett som passar blivande hästen och mannen min ser konstig ut och frågar om jag sålt några av de andra 20 jag redan har. -Nej, men det är ju bra att ha." Dessa hade dessutom annorlunda spännen " Eller vad det nu kan tänkas vara..
Men. När jag däremot går i klädaffärer i förhoppning om att hitta något till mig själv, så är jag toksnål. TUSEN KRONOR FÖR JEANS?! Hojtar jag viskandes och stirrar på prislappen så ögonen nästan ramlar ut. Sen går jag. Det finns nog billigare jeans någon annanstans.. Varför är det så? Jag tror jag har någon mental spärr när det gäller att handla till mig själv. Det ska alltid vara det bästa till alla andra som står mig närmst, men aldrig personligen.
Med hästarna var det lite mer extremt än vad det är idag. När vi tittade runt lite på transporter för eget bruk så dög inte en endaste förutom en fabriksny boj som levererades direkt till dörren. Den hade ju en himla massa bra finesser och väldigt bra ur säkerhetssyfte. Så den kom hem och den är kvar än idag. Jättefin vagn..
Undra hur jag tänkte just då?
Vi skrattade åt det tidigare ikväll när vi kikade på kläder och kom fram till att ingen av oss har en särskild "stil" just nu, utan man tager vad man haver helt enkelt..
Haha jag är typ exakt likadan när det gäller saker till mig själv, då är det ganska mycket som är himla dyrt och kanske inte så speciellt värt det. Men när det gäller hästen så är det typ "bra att ha" eller typ "han behöver ju faktiskt det" haha ;)