Fru Arvidsson , en mammas dagbok

 

Det jag pratar om är hästar. Eller inte hästar direkt, men min önskan om att ha en häst igen. Jag har som de flesta av er vet, haft häst sen jag var väldigt liten. Ridit nästan varenda dag i 20 år och tävlat med både ponnys och storhästar. Dom var mitt liv till 100% innan barnen. Sen vi fick sälja den sista putten i oktober 2011, när Caspian var 1 månad gammal, så har jag saknat det. Jag saknar det något hemskt och vissa dagar mer än andra. Vissa dagar när det regnar is och blåser storm så kan jag tänka, "vilken tur att jag inte har häst idag i alla fall..". Men väder kvittar ju när man har häst och jag tror det är någon sorts försvarsmekanism att jag gör så. 

 

Andra ideer som ploppar upp i huvudet är att mina barn skulle bli åtsidosatta. För det är klart jag inte vill att mitt intresse ska gå före mina barn, då borde jag inte skaffat barn. Och så är ju inte fallet, mina barn går ju före allt annat. Men. Det finns tusentals andra människor där ute som kan kombinera jobb/skola, barn och hästar. Så varför skulle inte jag kunna det? En annan sak är att det är dyrt som tusan och jag är en fattig student för tillfället. Men det går ju också att lösa genom att jag jobbar någon dag extra varje månad, så har jag fått in det jag behöver. Så det problemet finns ju bara om man gör det till ett problem.  

 

Men det här går runt och runt i min hjärna. Nästan varje dag och har gjort sen jag vart utan häst. Jag sitter nästan varje dag och tittar på häst och ryttargrejer, men stänger ner det nästan lika fort eftersom det inte är någon idee, eftersom jag faktiskt inte kan ha häst. Men jag tror att om man har hållt på med en idrott hela sitt liv och haft idrotten som sitt liv, så är det nog svårt att bara bli någon helt annan person som inte alls har ett behov utan det livet längre. Jag vet ju att jag har ett behov av hästarna. Jag mår så mycket bättre när jag har hästar. Mina hästar. 

 

När jag pratar om det här med andra så förstår ju de allra flesta mina tankar, eftersom de är inbitna hästnördar själva. Men de som inte har haft häst och levt det livet kan inte riktigt förstå det. Då blir det mest kommentarer som,
- Men åk till släkt och vänner och rid?! 
Jo visst. Jag har både släkt och vänner med massor av hästar som jag får åka till. Vilket såklart är jättesnällt. Men det är inte riktigt samma sak. 
- Du hinner, du är inte så gammal än.
Nääää.. Det är väl en smaksak om hur gammal man är. Men vad har min ålder med att göra om man ska ha häst eller inte?
- Barnen är små, vänta tills de är större!
Jaha. Varför? Jag vet att de har ett större behov av mig nu som små. Eller kanske inte större behov men ett annan typ av behov eftersom de inte kan rå om sig själva. Men då tänker jag så här. Är det mer okej att ha mindre tid för dom när de är äldre? När går den gränsen i sådant fall? Vid 5 år? Vid 10 år? Kanske när de är myndiga eller flyttar hemifrån? Vad är det som avgör hur mycket tid som är okej att "ta" från dom för min egen skull? 

Nu är inte min tanke att skaffa häst, rida 7 dagar i veckan, vara i stallet 12 timmar om dagen som förr, tävla 3 av fyra helger osv. OM och NÄR jag kommer ha en häst igen så kommer det vara på andra vilkor. För det första kommer det inte vara samma krav som då. Jag kommer i så fall ha en häst som givetvis har ett behov av skötsel 7 dagar i veckan, men som kanske inte måste tävlingsridas 7 ggr/veckan. En häst där jag kan få komma tillbaka. För det ska gudarna veta hur fantastiskt otränad jag är.. Jag har ganska mycket att återhämta innan jag är som jag var. Men jag saknar dom. Jag saknar det. Jag saknar det livet i ridbyxor och hästlukt. För jag tror det är jag. Dessutom har jag en fantastisk man som supportrar mig till 110 % i detta. Så jag hoppas det ska gå vägen den dagen jag skaffar häst igen. För så blir det nog, det är nog mest en fråga om när. 

 

Igår satt vi och kikade lite på cancergalen på kanal 7 (? tror jag ?) och väldigt många av de människorna som drabbats av cancer hade gjort om sina liv. De hade bytt jobb, bytt tankesätt, bytt boende osv, för att de väljer att leva det liv de vill leva och inte ett liv de förväntas leva eller "måste" leva. De tog tillvara på sin tid på ett annat sätt och ville njuta av livet. Nu har jag inte cancer så vitt jag vet och jag hoppas jag ska slippa den hemska sjukdom också, men det jag vill komma till är att varför måste man vänta på en sådan sak. Varför kan man inte försöka vara ärlig mot sig själv och göra det man vill göra? Inom rimliga gränser förstås. Men om det är möjligt att leva som man önskar, borde man inte göra det? Vi lever en enda gång och jag tror jag skulle bli en sorgsen gammal dam om jag aktivt väljer bort det jag vill göra bara för mina spöken i huvudet. 

 

Vart djupt detta känner jag. Men ibland tror jag mitt huvud är som ett sånt där stort svart hål utan slut. För jag vet inte hur mycket tankar som kan få plats i ett huvud utan att det sprängs. Här en i alla fall en sak som tar en enorm plats. Nu blir det skola innan Knugen ska besiktigas och skolböcker ska letas på. 
Adjöken ajdö.