Fru Arvidsson , en mammas dagbok

Väldigt ofta möter man dom. De föräldrar/vuxna som aktivt väljer att inte fostra sina barn. Idag var vi med om det igen så det får bli mitt exempel. 
Vår familj trampade iväg till lekparken. Jag på min cykel med L i cykelvagnen, C på sin nya lilla trehjuling och pappan på sin cykel. Vi är på plats och leker, i sandlådan, på klätterställningarna, i gungan osv. Efter en stund kommer ett barn förbi med en vuxen (som senare visade sig vara barnets farfar) och min C känner igen barnet från dagis och blir överlycklig. De har gungtävling i vem som kan gunga högst och skrattar högt båda två. Jättekul! När vi efter en stund väljer att åka därifrån så sätter sig C på sin cykel och börjar cykla. Då kommer det här barnet fram och berättar för  min kille hur ful hans cykel är, hur ful cykelhjälmen är och att han minsann kan springa mycket fortare än han någonsin kommer kunna cykla. Dessutom var det bara dumt att cykla med stödhjul. Dessa saker kommer ur barnets mun i en väldig hög ton, så denna farfar till barnet kan omöjligt ha missat vad som sagts. 

 

Då är min fråga så här.
VARFÖR SÄGER DU INTE ÅT BARNET? 

 

Jag vet att barnet inte tänker längre än dit näsan räcker. Jag vet att barnet dessutom förmodligen inte alls menar lika illa som det låter. Eller gör den det? Det jag däremot vet är att min treåring blir ledsen när man säger sådana saker till honom, oavsett vem du är. Barn generellt framstår ofta som ganska hårda och elaka, eftersom de är så rätt fram i sin natur. Många barn är till och med menat elaka även i ganska låg ålder. Bäst, störst och starkast börjar tidigt. Men det jag dessutom vet om är att barn blir så som vi fostrar dom. Ett barn med korrekta förhållningsregler uppför sig (förmodligen eller förhoppningsvis (?)) inte lika illa som ett barn som aldrig blir tillsagt. Är det inte vår plikt som ansvarig vuxen att tala om för barnen när det blir en tokig handling eller fel ord? 

 

Hur ska barn kunna lära sig vad som är rätt eller fel om inte vi vuxna är där och visar det? Visst hade jag också kunnat sagt till barnet, men det är inte mitt ansvar hur andra barn för sig. Många andra vuxna verkar tycka det är okej att släppa barnen vind för våg på olika samlingsplatser och sen sätta sig med mobilen eller vad det nu kan tänkas vara, och inte ägna en tanke åt hur barnen beter sig. Nu stog ju denna vuxna som inte agerade, precis bredvid mig utan någon som helst annan sysselsättning och mycket medveten om situationen. Så vad var hans ursäkt? Han kanske till och med tyckte det var okej att säga så? 

 

Jag kan inte tycka det är konstigt att barn fortsätter vara elaka i högre ålder och att mobbning finns när de redan från låg förskoleålder inte blir tillrättavisade i vad som är rätt eller fel att göra mot andra människor. Jag blir lite upprörd över den lathet som finns och tycker det är så otroligt självklart att helt enkelt hålla koll på de barn man är ansvarig för just då. Men det kanske är mig det är fel på, som vill ha barn som vet om hur man uppför sig bland andra. Jag skulle aldrig i mitt liv låta någon av pojkarna säga dumma saker till en annan eller göra något elakt om jag ser/hör det utan att tala om att det är tokigt. Och eftersom barnen som är plump i sina ord kanske inte alltid vet om att det vart en dum mening, så behöver man kanske inte idioitförklara barnet, men däremot berätta att man inte säger så för det kan upplevas sårande för andra. Men som sagt, det är ju bara hur jag tänker. Uppenbarligen ganska ensam om mina tankar bland många andra. 
/ Frida