Fru Arvidsson , en mammas dagbok

Kanske inte för alla, men för kidsen i familjen Arvidsson så är det på tok för tidigt att bli väckt klockan 06 på morgonen. Lilleman ligger utslagen i mina armar de morgonar vi ska iväg tidigt till förskolan. Den andra herren blir antingen superglad över att barnprogrammen börjar redan klockan 6 eller superarg för att mamma ska väcka honom. Blir lite långa dagar för dom när jag jobbar 7-4, men det verkar som att det går bra för dom på plats ändå. Även om de givetvis är ganska trötta när de komma hem på eftermiddagen.

 

 

Torsdag till fredag kommande vecka ska jag vara i Uppsala igen för träff. Psykologikursen ska avslutas och sociologin börjar. Intressant! Ju mer jag läser, skriver och tar till mig, ju mer intresserad blir jag. Jag vet dock inte riktigt vart jag lutar åt i arbetsväg sedan, men jag vet att jag brinner för att hjälpa andra människor. Så all kunskap vi lär oss och kommer få under utbildningen är bara positiv. Efter sociologin är det pedagogik som står på tur. Det kan bli kul eftersom jag inte läst något sådant innan alls. Sen har vi en stor kurs på missbruk och en om kriminalitet. Borde vara fler? Ett examensarbete och sen LIA på 5 veckor. Vart ska jag lägga den?

 

På något intressant ställe hoppas jag! Men förutom skola och jobb så skulle jag vilja göra något annat. Om jag kunde skulle jag skaffa en häst. Eller två, typ nu. Meeen. Det är så många men. Det får helt enkelt vänta ett tag. Däremot funderar jag på att skaffa mig en symaskin. Jag vill sy lapptäcken! Men det kanske man tröttnar på med? I alla fall när första lapptäcket är klart? Jag skulle behöva komma igång fysiskt med någon sorts träning och har vart inne på crossfit. Meeen. Innan jag skriver in mig där så måste jag bygga upp min stackars kropp något mer än hur jag ser ut idag. Vilket är helt utan muskler.. Jag vill inte komma dit och inte kunna hänga med alls. Eller orka. Det finns säkert de som är mer ovältränade än vad jag är, men jag antar att det har med mitt "måste alltid göra bra ifrån mig" kravet jag har på mig själv. Ska jag göra något vill jag göra det helhjärtat.  

 

En annan sak jag funderar på är vart vi ska ge alla våra barnkläder och leksaker som vi inte längre ska behålla. De ska absolut inte säljas, utan de ska ges bort till utsatta barn som inte har möjlighet att få hela kläder. Vart ska man vända sig då? Vart finns störst behov? Om jag kunde skulle jag åka till alla flyktingläger och lämna stora högar med kläder. Men hur vet man att kläderna faktiskt kommer dit? Jag funderar på att prata med kyrkan och se om de åker iväg på några resor med insamlingar åt olika barnhem ex. Jag skulle vilja följa med på en sådan resa. Få se barnen. Hålla barnen. Krama dom. Något iaf. Kan jag göra något vettigt för barn som har det illa ställt, så vill jag göra det. Men jag vill helst göra det med mina egna händer och mig själv.

 

När jag blir stor vill jag bli volontär. Jag hoppas att jag ska ha möjligheten att kunna åka på längre resor för att hjälpa barn och ungdomar som har det svårt. Det är en dröm jag länge haft men som just nu känns så långt bort eftersom jag själv har småbarn som är i stort behov av mig.

 

Tänk om jag kunde klona mig?
Frida