Fru Arvidsson , en mammas dagbok

Måndag den 1 september. Det är bäddat, diskat och plockat hemma. Klockan är snart kvart över 9 på morgonen och barnen är lämnade på dagis. Mannen min är tillbaka på jobbet efter 2½ månads ledighet och jag sitter här med datorn i knät för att nu påbörja studierna på allvar. Men innan jag gör det så måste jag skriva av mig lite, för lämningen idag med barnen gick inte vidare bra. 

 

Caspian skrek i förtvivlan att han vill vara hemma hos sin mamma och tårarna sprutade. Det var inte bara ledsamhet utan mer panik över att jag lämnar dom. Nu vet jag ju att det kommer bli bättre. Det kommer gå upp och ner och vissa lämningar kommer vara värre än andra. Men ändå så känner man sig som en stor bov som faktiskt lämnar bort barnen. Att förklara för ett skrikande barn att mamma kommer sen, jag ska till skolan och pappa jobbar. Nu får ni leka lite så ses vi senare, det är inte så lätt och det går ju givetvis inte in i knoppen heller. Det är ren seperationsångest i högsta grad och det får mig att fundera på hurvida det faktiskt är bättre/sämre att ha barnen hemma på heltid i 3 års tid. 

 

Det är stor skillnad på L och C, hurvida de hanterar dagis, både på plats och här hemma. Ludwig kan också bli ledsen, men det känns inte lika. Caspian upplever en mer panikartad känsla och det känns jobbigare. Är det värt att ha barnen hemma så länge som vi haft? Alla är förmodligen olika men med den korta upplevelse vi har av dagis än så länge så kanske det är att det är bättre, eller inte bättre men enklare, att skola in barnen i tidig ålder. Jag vet inte, jag bara spekulerar. Nu ska jag strax ringa tillbaka och höra hur det går för dom. Jag hoppas de ska få en kul dag ihop och att jag får lite gjort här hemma.